Charlie

Eldfödd är på det stora hela en rätt ordinär spänningsroman, även om den innehåller flera olika element som försöker dra den åt det fantastiska. Den är uppbyggd i korta avsnitt med cliffhangers som gör den både snabb- och lättläst, även om berättelsen (den som liksom ligger och ska puttra under ytan) egentligen aldrig lyfter.

En central del av romanens andra halva är relationen mellan Charlie och John. Den har en obehaglig, lätt pedofil underton, samtidigt som den försöker lyfta Charlies förmåga bortom den rent tele- och pyrokinetiska och ge den en slags andlig eller kosmisk (för att prata Lovecraftiska) dimension. Men den lyckas aldrig komma någonvart. Det är som att King ger upp efter ett tag och tänker att "nä, skit i det här. Nu får alla dö så boken kan ta slut någon gång."

Ja, förutom att den är spännande och även gripande emellanåt, så känns den som en parentes. Långtifrån den nödvändiga King-läsning som jag upplevde med Cujo och eoner från den mer välartikulerande spänning som ryms mellan pärmarna i Under Kupolen.

King kan bättre. Och med den insikten landar jag tyvärr i ett lite lägre betyg än jag föreställde mig.